Jag fick en kommentar av en tjej som ville att jag skulle berätta lite mer om mina ätstörningar.

Jag började få mina ätstörningar när jag var 8 år faktiskt (tidigt ellerhur.. :O) sen när jag var 12 år bröt dom ut på riktigt, men för mig började de inte med att svälta utan att träna som e dåre, jag tränade flera timmar varje dag och samtidigt levda jag på mest frukt ock grönsaker och de blev ju såklart så att jag gick ner massa i vikt. Men när man har anorexi så ser man inte själv att man är smal man tror att man är fet men de är inte sant!!

och de blev för mig som för många andra att de räckte inte att gå ner 20 kg utan man vill gå ner mer..
så jag fortsatte att leva på grönsaker och samtidigt började jag att spy efter allt jag åt. men de funkar ju inte i längden
jag blev inskriven på barnpsyket och fick sitta nästan hela dagarna framför ett bord med mat och bli matat av en "behandlare"  restan av tiden låg jag och sov eller pratade med en psykolog
 
min drivkraft var att jag ville bli modell och när jag tyckte att jag var smal nog så skickade jag in en ansökan på Mikas (sverigen största modell agentur) och dom sa ungerfär såhär "Om du ska ha en chans i modellvärlden måste du jobba på ditt psyke de syns långa vägar att du är anorektiker" så de är inte uppskattat att vara smal som en sticka, inte ens i modellvärlden.

så mitt tips till alla som sitter och kämpar med ätsatörningar De är INTE uppskattat att vara skinny BARA du tycker de!!